Dan Palmgren - Drömmen jag inte villestiga ur
Hinta: Vapaa pääsy
Ajankohdat:
Tapahtumasta:
Jag har en egenhet: att minnas drömmar, också sådana mina vänner berättat för mig. Om jag har påmint dem efteråt har de nödvändigtvis inte själva kommit ihåg: ”Jag har aldrig drömt något sådant”, säger de.
Mina första drömmar kommer jag ihåg från 4-årsåldern. När jag tappade greppet om ballongen som jag fått och den flög uppåt, kände jag en djup sorg. Cumulusmolnen i bomull flög högt ovanför mig. Men det kändes som om molnen samtidigt var ”långt borta men ändå nära”. Känslan var mycket konstig och omöjlig att förklara, ja till och med obehaglig.
När jag i den riktiga verkligheten hällde grädde i rabarberkrämen upplevde jag något som borde ha varit matematiskt omöjligt. Jag upplevde cumulusmolnen ett stycke under krämens yta. Men denna gång var känslan behaglig och jag tyckte föreställningen såg intressant och visuell ut.
Det att molnen var under ytan fanns bara i min fantasi och jag upplevde att drömmen var lika verklig som allt annat.
Jag drömde om tunna glasskivor på vars yta jag såg verkligheten spegla sig.
Ofta var det något föreställande som syntes, men ibland var det rena sinnestillstånd.
Även stenen har en själ – de tjocka kvartsstenarna speglade sig också omgivningen och det andliga på samma sätt, men här var bilden inne, ett stycke från kvartsytan. Det var så angenämt att jag inte ville ”stiga ut ur drömmen”.
I utrymmet där jag fotograferat fönster har dessa drömmar blivit verklighet. Nu har bilden och föreställningen från drömmen flyttat sig till verkligheten, även om drömmen tagit slut. Bilderna är tagna i ett virrvarr där jag har glömt bort tiden. Jag måste vara snabb, för ljuset ändrar sig hela tiden. Många av ljusfenomenen har jag bara sett en gång, jag märker att det är ögonblick som inte kommer tillbaka
Något från undermedvetandet har nu kommit fram i dagsljuset, och det är inte längre en del av det omedvetna, det undermedvetandets rike.
https://www.facebook.com/galleria.topelius
Mina första drömmar kommer jag ihåg från 4-årsåldern. När jag tappade greppet om ballongen som jag fått och den flög uppåt, kände jag en djup sorg. Cumulusmolnen i bomull flög högt ovanför mig. Men det kändes som om molnen samtidigt var ”långt borta men ändå nära”. Känslan var mycket konstig och omöjlig att förklara, ja till och med obehaglig.
När jag i den riktiga verkligheten hällde grädde i rabarberkrämen upplevde jag något som borde ha varit matematiskt omöjligt. Jag upplevde cumulusmolnen ett stycke under krämens yta. Men denna gång var känslan behaglig och jag tyckte föreställningen såg intressant och visuell ut.
Det att molnen var under ytan fanns bara i min fantasi och jag upplevde att drömmen var lika verklig som allt annat.
Jag drömde om tunna glasskivor på vars yta jag såg verkligheten spegla sig.
Ofta var det något föreställande som syntes, men ibland var det rena sinnestillstånd.
Även stenen har en själ – de tjocka kvartsstenarna speglade sig också omgivningen och det andliga på samma sätt, men här var bilden inne, ett stycke från kvartsytan. Det var så angenämt att jag inte ville ”stiga ut ur drömmen”.
I utrymmet där jag fotograferat fönster har dessa drömmar blivit verklighet. Nu har bilden och föreställningen från drömmen flyttat sig till verkligheten, även om drömmen tagit slut. Bilderna är tagna i ett virrvarr där jag har glömt bort tiden. Jag måste vara snabb, för ljuset ändrar sig hela tiden. Många av ljusfenomenen har jag bara sett en gång, jag märker att det är ögonblick som inte kommer tillbaka
Något från undermedvetandet har nu kommit fram i dagsljuset, och det är inte längre en del av det omedvetna, det undermedvetandets rike.
https://www.facebook.com/galleria.topelius
Tapahtumapaikka / Venue
Lähetä juttuvinkki tai anna palautetta sivustosta ✍️
Tilaa tapahtumavinkit sähköpostiisi
Jaa tapahtuma valitsemassasi palvelussa / share this event on:











